Filöverföring med WebRTC låter två webbläsare skicka en fil till varandra utan att ladda upp den till molnlagring. Det låter enkelt, men internet byggdes inte för att två hemdatorer ska kunna ringa varandra direkt. Den här guiden går igenom vad som faktiskt händer – signalering, NAT, STUN, ICE, TURN, DTLS och datakanaler – på enkel svenska, med StrongFolder som exempel.
Vad är WebRTC?
WebRTC (Web Real-Time Communication) är en uppsättning webbläsar-API:er och nätverksprotokoll, standardiserade av W3C och IETF, för anslutningar i realtid mellan webbläsare. Chrome, Edge, Firefox, Safari och Opera stöder alla det. Det byggdes för video- och röstsamtal, men har också datakanaler som bär godtycklig binär data – vilket är exakt vad en fil är.
Den viktiga egenskapen: när en WebRTC-anslutning väl är uppsatt går datan mellan de två ändpunkterna, inte in i en servers lagring. Det är det som gör P2P-filöverföring i webbläsaren möjlig.
Varför kan inte två webbläsare bara ansluta till varandra?
För att nästan ingen enhet har en egen publik adress. Din laptop sitter bakom en hemrouter, en kontorsbrandvägg eller en mobiloperatörs nätverk. Routern utför NAT (Network Address Translation): många privata enheter delar en publik IP-adress, och routern släpper bara in trafik som svarar på något som skickats inifrån.
Två webbläsare står alltså inför tre problem innan någon fildata kan flöda:
- De vet inte hur de ska nå varandra – ingen av dem vet att den andra finns.
- De vet inte sin egen publika adress – bara den privata, som 192.168.1.20.
- Deras routrar kan blockera oönskad inkommande trafik.
WebRTC löser varje problem med en separat mekanism.
Hur fungerar en filöverföring med WebRTC, steg för steg?
Här är hela flödet, från klicket på ”dela” till den sista byten:
Sender browser Servers Recipient browser
────────────── ─────── ─────────────────
1. Choose files ──── metadata ──▶ Signaling server
◀──────── 2. Open link ────────
3. Offer (SDP) ─────────────────▶ Signaling ──────────────────▶ Answer (SDP)
4. Ask STUN "how do I look?" ─▶ STUN servers ◀─ Ask STUN "how do I look?"
5. ICE candidates ◀─────────────▶ Signaling ◀──────────────────▶ ICE candidates
6. ICE checks: try LAN → direct internet → TURN relay
7. DTLS handshake ◀════════════ encrypted ═════════════════▶ DTLS handshake
8. Data channel: file chunks ═══(direct or via TURN relay)══▶ written to disk
Steg 1–2 – Signalering. Avsändaren väljer filer; tjänsten registrerar den metadata som behövs för länken. När mottagaren öppnar länken är båda webbläsarna anslutna till en signaleringsserver. WebRTC definierar inte hur signaleringen fungerar; StrongFolder använder PeerJS med sin egen signaleringsserver.
Steg 3 – Erbjudande och svar. En webbläsare skapar ett erbjudande (offer) i SDP (Session Description Protocol): ”Jag vill ha en datakanal, här är mitt krypteringsfingeravtryck och mina förmågor.” Den andra svarar med ett svar (answer). Båda går via signaleringsservern.
Steg 4 – STUN. Varje webbläsare frågar en STUN-server: ”vilken adress och port ser du att jag kommer från?” Svaret är dess publika adress så som routern har mappat den. STUN-servrar hanterar en pytteliten förfrågan och ingen fildata; StrongFolder använder publika STUN-servrar, bland annat Googles, och egna.
Steg 5 – ICE-kandidater. Varje webbläsare samlar in kandidater – möjliga sätt att nå den: sin adress i det lokala nätverket (host), sin publika adress från STUN (server-reflexive) och en adress på ett TURN-relä (relayed). De utbyter kandidater via signaleringen.
Steg 6 – Anslutningskontroller. ICE (Interactive Connectivity Establishment) testar kandidatpar och väljer det bästa som fungerar. Om båda enheterna är på samma wifi vinner en lokal väg. Om routrarna tillåter det vinner en direkt väg över internet (”hole punching”). Om ingenting direkt fungerar används vägen via relä.
Steg 7 – DTLS. Innan någon data flödar genomför webbläsarna en DTLS-handskakning (TLS anpassat för UDP) och kontrollerar att certifikatens fingeravtryck stämmer med dem i erbjudandet och svaret. Från och med nu är allt krypterat.
Steg 8 – Datakanal. Över DTLS körs SCTP, som ger datakanalen pålitlig, ordnad leverans. I StrongFolder begär mottagarens webbläsare en fil, avsändarens webbläsare läser den från disken i bitar och skickar dem, och mottagaren skriver varje bit till disken när den kommer fram – så även mycket stora filer behöver aldrig rymmas i minnet.
Vad betyder STUN, TURN, ICE och de andra begreppen?
| Begrepp | Vad det gör | Ser det fildata? | Standard |
|---|---|---|---|
| Signalering | Förmedlar erbjudanden, svar och kandidater mellan webbläsare | Nej | Inte standardiserad (appspecifik) |
| NAT | Routerfunktion som delar en publik IP mellan många enheter | — | — |
| STUN | Berättar för en webbläsare dess publika adress och port | Nej | IETF RFC 8489 |
| ICE | Samlar in kandidater och väljer en fungerande väg | Nej | IETF RFC 8445 |
| TURN | Vidarebefordrar trafik när ingen direkt väg fungerar | Bara krypterade paket | IETF RFC 8656 |
| DTLS | Krypterar anslutningen (TLS för UDP) | Krypterar den | IETF RFC 9147 (1.3), RFC 6347 (1.2) |
| SCTP-datakanal | Pålitlig, ordnad leverans av bitar | Bär den (krypterad) | IETF RFC 8831 |
Alla förklaras kort i ordlistan.
När används ett TURN-relä, och vad ser det?
Ett relä är reservvägen, inte standardvägen. ICE använder det bara när inget direkt kandidatpar ansluter – typiskt i nätverk med symmetrisk NAT (vissa mobiloperatörer), företagsbrandväggar som blockerar utgående UDP eller vissa VPN:er.
Om en direkt anslutning är omöjlig (strikt företagsbrandvägg, vissa mobilnät) går den krypterade dataströmmen via en reläserver (TURN) hos StrongFolder. Reläet vidarebefordrar datan och lagrar den inte.
Reläet tar emot DTLS-krypterade paket och skickar dem vidare. Det kan se att trafik flödar, hur mycket och när – inte vad som finns i den. En överföring via relä kan vara långsammare än en direkt, eftersom varje byte gör en extra resa genom reläet. Om en överföring är ovanligt långsam, prova ett annat nätverk: en surfzon från mobilen eller wifi hemma ansluter ofta direkt där ett kontorsnätverk inte gör det.
Gratis · i webbläsaren · ingen registrering
Hur säker är krypteringen i WebRTC?
WebRTC gör kryptering obligatorisk: det finns inget sätt att öppna en okrypterad datakanal. DTLS använder moderna chiffer som förhandlas fram av de två webbläsarna, och nya nycklar skapas för varje anslutning.
Det finns en ärlig reservation som gäller alla WebRTC-tjänster. De två webbläsarna verifierar varandra genom certifikatens fingeravtryck, som utbyts via signaleringsservern. Du litar därför på att tjänstens signalering inte manipulerar dem. Det är därför StrongFolder beskriver sitt skydd som kryptering under överföring – inte som end-to-end-kryptering med nycklar som du har, och inte som ”zero-knowledge”. För en bredare bild av vad ”säker” betyder, läs Säker fildelning och Säkerhet och integritet.
Varför måste avsändarens webbläsare vara öppen?
För att avsändarens webbläsare är källan. Det finns ingen kopia på en server att falla tillbaka på: datakanalen läser bitar från avsändarens disk bara medan fliken är öppen och enheten är vaken. Avsändarens webbläsarflik måste vara öppen och online tills mottagaren har laddat ner klart – filerna kommer från avsändarens enhet, inte från en server. Hur du planerar för det går vi igenom i Därför måste avsändaren vara online.
Hur snabb är filöverföring med WebRTC?
Det finns ingen fast hastighet. Taket är den långsammaste länken på vägen: oftast avsändarens uppladdningshastighet. Som tumregel tar 1 GB ungefär 2,7 minuter med 50 Mbit/s, ungefär 80 sekunder med 100 Mbit/s och klart under en minut i ett snabbt lokalt nätverk. Verkliga överföringar går något under de här siffrorna på grund av protokolloverhead, diskhastighet och, med ett relä, det extra steget. En länk kan öppnas av flera mottagare; var och en laddar ner direkt från avsändaren. Flera nedladdningar samtidigt delar på avsändarens uppladdning.
Sammanfattning
En filöverföring med WebRTC är en kort förhandling följd av en lång, krypterad ström: signaleringen presenterar webbläsarna, STUN och ICE hittar en väg genom NAT, TURN vidarebefordrar som sista utväg, och DTLS-krypterade datakanaler bär filen från disk till disk. För den praktiska sidan – vad detta betyder för dig som avsändare – börja med P2P-filöverföring i webbläsaren och Så fungerar StrongFolder.